Nazismens “syre” är avsaknaden av demokrati och rättvisa inom de s.k demokratiska samhällena


Nazism och Fascism stiger bara till makten då Demokratin självmant resignerat.

Jag efterlyser, med denna omredigerade och nutidsanpassade artikel från 2012, en numera mycket nödvändig självkritik inom de demokratiska rörelserna, hos vilka en ärlig, uppriktig självgranskning måste bli prioritet om de rätta handlingarna någonsin skall komma. Socialdemokratin och dess alltmer svårupptäckta idegrund, för att inte säga något värre, ägnar jag stor uppmärksamhet och kritik åt. Jag anser nämligen att endast det partiet egentligen någonsin fört en rättvis politik för hela folkets bästa, och dessutom med en sådan omfattande genomslagskraft hos sitt eget folk. Inte de senaste 25 åren och därav kritiken.

Jag inleder artikeln med Olof Palmes tal från inledningen av Stefan Jarls dokumentär “Godheten”, för att på de två minuterna förklarar Palme vad socialdemokratin egentligen är och hur demokratin i en demokrati fördelas mest rättvist och därför mest lämpligt.

___________________________________________________________

poster01_socialdemokraterna

Ett fenomen i hela Europa och i synnerhet Sverige sedan början av 80-talet, som sällan har ifrågasatts på ett relevant sätt, är faktumet att extrema högergrupper och nynazistgrupper slog frö och växte inom kort till sig i ett till synes utbrett socialdemokratiskt, vänsterorienterat samhällsklimat.

Större delarna av Europa och i synnerhet Sverige var solidariskt, demokratiskt och på de förtrycktas och på arbetarnas sida under 60- och 70-talet. Man slogs för solidaritet, mänskliga och civila rättigheter, fred, minskade inkomstklyftor och rättvisare fördelning av resurser och ur detta kom alltså Thatcher, Le Pen, Merkel, Gyllene Gryning, Breivik, Bildt och Åkesson… och nu stiger den Ukrainska nazismen till regeringsposition på tröskeln till Europa och precis som då så skyndar sig de olika politiska hyenorna, d.v.s asätarna till undsättning för precis som då börjar de bli oroliga över folkens växande missnöje. Hur kan det komma sig att i 70-talets samhällsatmosfär, under vänster-, socialist- och demokrati-rörelsernas ‘storhetstid’, så frodades tydligen ett samhällsklimat där det växte fram odemokratiska rörelser, rasism, intollerans och där högerextremismen och ny-nazismen tog fart?  Förvisso vet vi nu att de västerländska stormakternas säkerhetstjänster landsatte omfattande “tysta” operationer som skulle underminera just socialdemokratin, kommunismen och vänstern i Europa, men medborgarna och socialisterna själva skyddade inte självaste kroppspulsådern i rörelsen, nämligen ide-, och värde-grunden.

Det är därför livsviktigt att demokrater åtminstone nu klarar av att visa förmåga till självgranskning om demokratin skall kunna återhämta sig och överleva. Som socialist och demokrat måste man nu orka fråga sig: Hur mycket satte vi egentligen emot de av ny-liberalismen uppenbart ‘nedsmittade’ socialistiska regeringarna, när branch efter branch, industri efter industri och rättighet efter rättighet attackerades? Vad krävde rörelsen, fotfolket, eldsjälarna av sin partitopp och hur pass vaken var man inför ny-liberalismens fällor och den tilltagande kapitalist-propagandan?

Alldeles för många trodde att om man bara kunde citera Marx, Luxemburg, Fromm och Kirgegaard att man också automatiskt var vaccinerad emot girighet och själviskhet, alltså kapitalism. Jo, tjena! Jag känner flera som stod på barrikaderna 1968 och som idag är fullfjädrade kapitalister och fascister i sitt vardagliga förhållningssätt till andra människor. Enbart för att de svalde hela den framodlade och konstruerade splittringen mellan olika samhällsgrupper och speciellt mellan småföretagare och arbetare och mellan svenskar och invandrare och numera mellan nya och gamla invandrare. Naturligtvis erkänner de inte detta, men det är ju handlingarna och de uppvisade värderingarna bakom handlingarna som bevisar sådant, snarare än röstsedeln och knappnålen på rockslaget.

Att finanseliten och den politiska aristokratin från båda ‘fästningarna’ kan uppleva olustkänslor i ett rättvist, solidariskt samhälle är möjligen förståeligt, men att vanliga arbetare, bönder, småföretagare, sjuka, ensamstående, unga och pensionärer anser sig överkörda, förbisedda och myndighets-misshandlade borde väcka stor oro hos sanna socialdemokrater. Det är nämligen bland dem som Åkesson, Claes Lund och liknande ‘råttfångare’ samlar anhängare med sina ‘flöjter’. Istället för en sannerligen nödvändig värdemobilisering ser jag, från alltför många socialdemokrater istället en arrogant ibland naiv och ibland självgod attityd gentemot den katastrofala dekadens som socialdemokratin upplevt de senaste 25 åren och som sedan just mitten av 80-talet starkt bidragit till att locka fram ormarna ur sina hålor. En oerhört farlig avsaknad av självkritik, har det visat sig. Vilka av de demokratiska rörelserna idag talar på allvar om faran med de ytliga demokraterna, när folksjälen och samhällsatmosfären egentligen kräver kraftiga ställningstagande av ledarna, speciellt i dessa mycket kritiska tider? Det är nämligen just under deras yta som fascismen och nazismen gödslas. Vilka utav de självskrivna demokraterna tar idag ansvaret för att man i 25 år låtit småormarna växa till sig och nu är på väg att bli drakar?

Många följde vänstertrenderna, strejkade, gick på festerna, konserterna, demonstrationerna och så fort 80-talet kom och pengar spreds på kredit av bankerna så som RFSU spred kondomer, blev de lägenhetsägare och då måste man ju “ta sitt ansvar”, ”växa upp”, hette det,… alltså lära sig ta vilket skit som helst på jobbet och till varje själsligt pris så att man kan betala tillbaks lånen,… ner på knä och glöm bort dina värderingar och din värdighet, med andra ord. Just de värderingarna och den värdigheten som socialdemokratin annars försvarat och utkämpat stora politiska och sociala kamper för,.. men som den nya socialdemokratin förhandlade och kohandlade med. Detta krävde som sagt samhällsatmosfären i mitten på 80-talet, genom de giftiga okritiserade fascistoida arbetsplatsnormerna och ego-kulturen som ringlade sig in i socialdemokratins bärkraft, arbetarklassen.

Undermineringen av exempelvis fackföreningsrörelsen tog riktig fart när ideologiskt väl förankrade, kamratlojala och klass-stolta eldsjälar byttes ut emot arbetsskygga, tvetungade diplomater och försäljartyper som såg fackligt arbete som en betald arbetsflykt, en plattform för självhävdelse och en chans att själva få ‘smutta på direktörslikören’.

Fackföreningsledarna påminde mer om direktörerna än arbetarna så småningom, både i stil, språk och åsikter. Smådespoterna i förvaltningarna, de alltmer, själlösa, människofientliga byråkraterna som krälat in i kölvattnet efter föregångarna, de verkliga samhällsbyggarna, spred en trygghetsfascism utan dess like gentemot både anställda och medborgarna de skulle tjäna. Att ansluta sig till och försöka utkämpa en politisk kamp av värde blev lönlöst och den vilja som fanns hos flera sköljdes bort eller blev impotent genom alla de meningslösa och urvattnade “låtsas-kamperna” som 24-timmarsstrejkerna och 48-timmarsstrejkerna för 1.50 eller nått liknande mer om dagen. Luftslott, luftslott, luftslott och åter luftslott som inte betjänade något annat än socialdemokratins och arbetarrörelsens fall och det ökade misstroendet emot fackföreningarna, som de senaste 20 åren ju i princip endast mutat till sig medlemmar genom den numera söndertrasade A-kassan. Arbetarnas och tjänstemännens röster tystnade och tynade bort och fackföreningar och förvaltningar blev de nya ‘socialistiska’ kapitalisternas växthus. Genom ren utfrysning, mobbing och förtal av de socialister som vågade ifrågasätta den egna rörelsens begynnande tunnelseende och elitism, förlorade socialdemokratin sin demokrati.

Sverige blev utan något vidare motspjärn från socialisternas sida, ett samhälle där socialdemokrater via en begynnande ’marknadsanpassad’ och arrogant ledning, fumlade bort förtroendet hos folket istället för att visa ryggrad nog att stå för de värderingar man hävdade i tal. Istället köpslog man och kohandlade med socialdemokratins viktigaste värden, så att alliansen och högerpopulismen kunde komma med ny-liberalismens slampiga alternativ, paketerade i tramskulturens omslagspapper som karaktärs-korrumperande “nappar” åt det bedragna folket.

Tydligt blev att det grodde något i samhället som dessa rörelser INTE uppfattade. Nämligen det berättigade missnöjet och det minskade förtroendet för dem som påstod att de representerade arbetarna. Något riktigt illaluktande pyrde och bubblade upp i Sjöbo, i Klippan och i storstäderna och rasismen fick en politisk röst via en diktatorisk pop-despot och en punchig greve. VAM (vitt ariskt motstånd) och rasistiska och ny-nazistiska grupperingar gjorde entré på riktigt. Vapenförråd länsades och värdetransportrån och bankrån och annan grov brottslighet började finansiera högerextremismen. Polisen rullade tummarna, jämrade sig och förklarade bort sin ineffektivitet med mantrat “brist på resurser”. Denna attityd var fullständigt i enlighet med de utländska säkerhetstjänsternas begynnande militarisering av polisstyrkorna i hela Europa, inför det som den nyliberala lobbyn i väst visste skulle komma förr eller senare. Inte den ökade brottsligheten naturligtvis, utan de massiva folkliga protesterna, generalstrejkerna, upproren och revolterna vi ser idag emot maktmissbruk, överstatlighet och av-demokratisering. Därför behövdes militarseringen och den tunga beväpningen av polisen och inte för att fånga värstingar i kungsan eller bankrånare i city eller för att pensionärerna skulle känna sig trygga. Utav exakt samma anledning behöver finanseliten nynazismens och fascismens uppgång nu.

Detta var klara indikationer på samhällsröta som man från socialisternas sida viftade bort med rigida, politiska pekpinnar och ytliga debatter samtidigt som fackpampar och företagsledare började svinga golfklubbor tillsammans och socialister skålade och skrålade ihop med ultra-kapitalister på Cafe Opera. Det var dessa fackliga ledare och dessa socialister som folket hade givit förtroendet att försvara de demokratiska värderingarna och erbjuda relevant skydd emot privatisering av det offentliga och samhällsnyttan samt bekämpa fascistiska och nazistiska samhällsyttringar. Vilka var det egentligen som inom demokratins egna “skyddsvärn” varken lämnat kikare, vapen eller ammunition kvar inför fiendens attack? Vilka var dessa infiltratörer och vart kom de ifrån? Två oerhört viktiga frågor att gå till botten med inom socialdemokratin idag. Inte imorgon, utan idag!

Nazismens uppenbara roll, var på 30-talet så som nu; att med skräck, terror, rasism och grymhet vakta och befästa finanselitens makt och förstärka den vid politisk turbulenta tider då man riskerar folkliga uppror emot avdemokratisering, orättvisa, privatisering och centralisering av resurser och makt. De föredrar nämligen den anti-demokratiska revolutionen framför den demokratiska.

Nynazismens konstgödsel och Socialdemokratins metamorfos

I ett odemokratiskt, ett låtsas-demokratiskt eller rent av anti-demokratiskt samhälle skapas ett mycket farligt socialt och politiskt baksug i samhällsklimatet mellan medborgarnas ‘längtan till sann demokrati’, ‘avsaknaden av den’ och ‘despotismen, maktmissbruket och nonchalansen från de styrande’. I detta baksug, i de “ideologiska avloppen”, får mörka sammanslutningar sugfäste och i skydd och med stor hjälp av stormakternas underrättelsetjänster kan de t.o.m föreställa folkens ‘välgörare’ och ‘rättvisa hämnare’. De ges rollen av ett “utvalt” brödraskap och de tar rollen som ‘skarprättare’ av de orena, de oärliga och de omoraliska. Sin egna moraliska afasi och sin uppenbara våldsdyrkan, förklarar de bort med någon hafsigt ihophäftad ändamålet-helgar-medlen-slogan. I ett verkligt demokratiskt samhälle kan aldrig dessa uttrycka något annat än en liten klicks neurotiska läggning för hämndbegär, människoförakt och våldsdyrkan. När däremot etablissemanget och statsmakten själva, strukturellt visar just ‘hämndbegär’, ‘människoförakt’ och ‘våldsdyrkan’, gentemot sin arbetarklass, så ökar nazist-sammanslutningarnas valsiffror.

Vänsterrörelserna somnade in med vinglaset i handen, nån gång under ”U-båts-revyn” som spelades upp för svensken på 80-talet med nazistsympatisören Bildt som moderator och huvud-demagog. När de vaknade upp i början på 90-talet, satt de istället med en Martini i handen och kollade börsnoteringarna i Dagens Industri. De dreglade då öppet över dyra status-leksaker och en plats i någon kanals morgonsoffa,.. man ville ju leka rik med sina nya lån, sina färska skulder och sitt nya borgerliga liv på kredit. Det krävde ju den nya samhällsnormen.

rosRosen_RGB

En tydligare metamorfos av det äkta och det naturliga till det oäkta och det onaturliga kan väl knappast illustreras på bättre sätt i detta sammanhang? En slags bisarr före-efter-symbolism. Före och efter vad? Ja det kan man fråga sig om man vill spela överraskad och ovetandes, eller bara dum, angående det uppenbara doktrinskiftet åt höger inom socialdemokratin. Men om man bara anat det skamliga förfallet vet man mycket väl före och efter vad. Den svenska socialdemokratins övergång från rollen som “den omtänksamme, anständiga och kärleksfulla fadern” som genom en socialekonomisk mediakupp, ett statsministermord och ett pådyvlat tydligt normskifte, sakteliga ersattes av “den oansvariga, skrupelfria, omoraliska och marknadsanpassade, karriäristiska styvpappan” Tro nu inte  att jag tror att tidigare ledningar inom S var ofelbara. Tvärtom så har de mest folkära S-ledningarna också ett par pinsamma skelett i garderoben. Men inga andra partiledningar eller regeringar i Sverige har någonsin behandlat sitt eget folk med sådan respekt och med sådant förtroende som exempelvis Tages och Olofs regeringar gjorde. Man visade ifrån de regeringarna att man på allvar tänkte på svenskens bästa och då nedifrån och uppåt och inte som ALLA, precis ALLA gör idag, uppifrån och nedåt.

När den verklighetstrogna, riktiga rosen byttes ut emot en stiliserad klotter-ros som för tankarna till en hafsig kludd som skulle kunna döpas till ‘Perssons hånleende emot arbetarrörelsen’ och när partiordföranden måste stylas och uppfostras för sin brist på stil, sin bufflighet och sin uppenbara läggning för despotism, kunde man redan ana intåget från de odugliga, de sluga, de maktlystna och de karriärsugna parti-kaparna. Var verkligen denna, så småningom vältaliga, despot den bästa S hade att ta fram då. Nej, naturligtvis inte, men han passade in i ‘den nya tiden’ sa alla kanslipapegojor och som inför en Idol-tävling marknadsfördes Göran som en modern Erlander, en landsfader. Ett epitet som förresten Alliansens nuvarande Führer suktar hårt efter, men jag är rädd att det är landsförrädare både han och “godsherren” kommer att kallas i historieböckerna.

De inom socialdemokratin som aldrig någonsin arbetat för sin inkomst och som därför inte hade en aning om vad det innebär att vara arbetare och ha barn att fostra och räkningar att betala, när direktörer och bankirer hånleende kastar smulor åt en, tog plats i ledningen. Den nya tiden behövde professionella politiker, experter “som visste vad de gjorde” var andemeningen som den nya sortens rådgivare marknadsförde,.. utan att rörelsen själv alls reflekterade över att professionella politiker är grunden för oligarkier och inte demokratier. Dessa pampar förstod förstås bättre arbetsgivarens argument än arbetarens. Socialismens lismar-aristokrati gjorde entré och började därmed ge arbetarklassen kväljningar. Man placerade hädanefter alltid ärliga, uppriktiga, brinnande eldsjälar med visioner i agitator-roller, i fotfolks-roller då man skulle bemöta arbetarna och det svenska folket, d.v.s under valrörelser, kriser och TV-debatter, men man reserverade maktens nyckelpositioner till demagogerna, lao-planerna (folk-missledarna), de maktlystna, de karriärsugna, de omoraliska och de som var beredda att utan större protester erbjuda minsta, möjliga motstånd emot ny-liberalismens och finanselitens privatiserings-korståg.

Skulle vi in i det “moderna samhället” på riktigt hette det, så skulle vi anamma marknadsekonomin men inte bli ett marknadssamhälle förklarade Göran. Den då “aspirerande godsherren” som höll i arbetarrörelsens tyglar, ville inte ens tala om faktumet att det sedan länge slutat existera någon fri marknad, om den ens någonsin existerat bakom privata finanshus, karteller, handelsallianser och post-koloniala unioner. Han visste mycket väl att det visst var ett marknadssamhälle han drev svensken in i och att det visst skulle raseras och säljas ut offentlig sektor, samhällsnytta och med dessa också arbetarnas rättigheter. Han visste mycket väl att genom sitt agerande så skulle arbetarklassen tvingas bli ‘arbetskraftsinvandrare’ i sitt egna land, och drivas till att lön-konkurrera med balter och östeuropéer. Ett oförlåtligt svek som de quisling-marinerade fackföreningarnas icke-kamp tillät. Lönerna trasades sönder och detsamma med arbetsrätten och kollektivavtalen. Detta var ny-liberalismens segrar och inte socialdemokratins. Alliansen skulle aldrig kunna drömma om att så tydligt våga rasera hela arbetsrätten och svenskens övriga rättigheter utan att stöta på patrull, men “godsherren” fixade detta galant, bara han var iklädd arbetarnas rosenprydda fana. Att S-rosen hade blivit ett kluddigt hånflin emot hela det svenska folket reagerade väldigt få över då.

Man måste ärligt erkänna att den insomnade, känslokalla socialismen bäddade mycket bra för Alliansens avdemokratiseringskampanj i Sverige. Sken-socialismen är den vars “småfurstar” i både begär och i handling, egentligen dyrkar kapitalismens förtecken och därför febrilt söker vinna aktning på borgerlighetens arenor, istället för att vinna aktning hos sitt folk.

När S började att försöka DIKTERA för svensken vad som gäller, istället för att LYSSNA på svensken (med den då aspirerande godsherren Göran Persson som ’megafon’) tappade man också fotfästet hos den arbetande svensken och så bäddades lydigt parti-korgen för ännu fler ”parti-jyckar”, d.v.s människor som likt väldresserade, lydiga ’vovvar’ försöker anpassa verkligheten och medborgarens behov efter partiledningens behov och inte partiledningens behov efter verkligheten och medborgarens behov, som ju vore att föredra i en sann demokrati. Socialdemokratins värderingar och idegrund samlade i form av pappersdokument och kompendium hädanefter bara damm och förmultnade i partikansliets bokhylla eller nått arkiv.

Eftersom partiet grundats och fram till 1986 tidvis letts av några av de enda verkligen stora politikerna av verklig dignitet i detta land, vill jag uttrycka min uppriktiga sorg över att socialdemokrater INTE längre tycks förmå att tänka stort… Det som Palm, Hansson, Branting, Erlander och Palme visade vägen till, vågar man inte ens drömma om att axla, då konflikträdsla, tidsödande prestige-debatter och marginella ordningsfrågor blivit det egna självpåtagna ’strypkopplet’, samtidigt som Löfven idag vill dra partiet ännu mer åt höger. Partiet leds inte längre av de dugligaste, de anständigaste och de som innehar sann politisk kraft förankrad i folket och i en sann socialdemokratisk princip, utan av de med de vassaste armbågarna och de som visar tillbörlig lydnad gentemot parti-eliten, dvs demagogerna, ‘folk-missledarna’ och lismarna. Det är inte bara i Grekland som de odugliga lismat och ljugit,.. och lyfts in i partiledningar och maktpositioner av säkerhetstjänsterna och finanselitens ‘rådgivare’.

Inom Socialdemokratin belönar man helt enkelt INTE längre dem som är ärliga, anständiga och dem som verkligen vill göra något av värde för folket, utan man belönar dem som bäst KAN GE SKEN AV att ’de är ärliga, anständiga och verkligen vill göra något för folket’. Valrörelser och partiledardebatter i EU’s 4:e rike är inget annat än marionetternas egna Oscars-galor där den trovärdigaste ‘gycklaren’, som svurit lydnad emot EU-oligarkin, hyllas som vinnare och får leda svenskarna ytterligare ett trappsteg nedåt emot avgrunden.

Vill man ställa detta till rätta idag, skall man akta sig mycket noga från att fortsätta i de post-Perssonska spåren och bemöta farorna med förnekelse, arrogans, naivitet och utan någon djupare insikt, och man skall verkligen akta sig för att missa att vara oerhört lyhörd för det svenska folkets verkliga bekymmer. Om inte vi är ytterst seriösa, allvarliga och klarvakna kommer rasister och fascister att verka vara det i folks ögon. De väljare som söker sig till SD idag ÄR inte SD de RÖSTAR  SD, för att etablissemanget, låtsas-demokraterna och “de systemlydiga” skymmer rättvisan. De som dras till SD är tragiska människor som lider av kärlekslöshet och SD lovar dem, fast med kluven tunga förstås, “hedern” och “anständigheten” tillbaka. Detta parti kan endast frodas och växa av det vi demokrater ‘lämnar efter oss’ obehandlat och osett! Själva har de egentligen inte något alls att komma med, de har ingen kraft alls eftersom de de-facto är inte bara odemokratiska utan framförallt nazister och DET är sannerligen INTE den stora majoriteten av det svenska folket. Dessa parasiter lever på kraften vi INTE tar vara på, de rör sig i det vacuum och det tomrum vi lämnar efter oss genom de känsliga frågorna vi vägrar ta i! De närs av vår ytliga ‘duktighet’, dubbelmoralen och av den påtagliga oförmågan att verkligen behandla de sociala och nationella problemen så som ett demokratiskt samhälle borde ha ryggrad nog att göra.

Allt beror på medborgarnas förmåga till självkritik, insikt, mod och självrespekt i slutändan. Socialdemokratin kan bli en socialpolitisk och nationalekonomisk “INVESTOR” för det svenska folket om partiets breda vänstergrund orkar göra väsen av sig och byta ut hela den nyliberala lobbyn, karriäristerna och ja-sägarna i sin ledning och i sina led och därmed återetablera inte bara socialdemokratins idegrund men också folkets förtroende. För om INTE det Socialdemokratiska Arbetarpartiet är ett tydligt arbetarparti som därmed utgör en klar och tydlig motkraft till ny-liberalismens förljugna saga om lyckan, behövs det inte alls. Vi behöver nämligen inte höra sagan i stereo. Vad vi behöver nu när de svarta molnen igen tornar upp sig över Europa, är en stadig ideologisk fästning, enhet och adekvata socialekonomiska och rättsliga vapen emot det kapitalist-nazistiska korståget.

Kosmas Loumakis

Stockholm 25-04-2014

About athenianvoice

Kosmas Loumakis - Sociological consultant, analyst, field operative and tactical field coordinator of national and regional social projects in Sweden. Was contracted for almost two decades by governmental bodies and NGO's, in governmental gang crime and extremism preventive efforts. Have produced a number of socio pedagogic action plans and developed methods, field tactics and strategies for gang crime and extremism preventive projects.

Posted on April 24, 2014, in Artiklar på Svenska, Hot and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Leave a comment.

Comments are closed.

%d bloggers like this: