Nazisterna lade grunden för Greklandskrisen


Av Torsten Rönnerstrand

Rötterna till den grekiska kan spåras redan till den tyska ockupationen under andra världskriget. Fyra romaner ger en bild av grekerna som ett hårt prövat folk, långt ifrån myten om de ansvarslösa dagdrivarna.

I  massmediernas diskussioner om den grekiska krisen finns en kliché som skymmer sikten och omöjliggör en djupare förståelse. Det är bilden av Grekland som en idyll på dekis och av grekerna som charmiga men ansvarslösa dagdrivare. Men sanningen är en helt annan. Grekland har aldrig varit en idyll och de flesta greker har aldrig haft möjlighet att leva som dagdrivare. Sanningen är att den vanlige greken är en strävsam knegare som kämpar för att hålla hakan över vattnet i en svår verklighet.

Grekernas problem har i stället orsakats av en serie sociala katastrofer som landet har drabbats av under 1900-talet. Dit hör fördrivningen av den grekiska befolkningen från Mindre Asien efter kriget med Turkiet 1922, den tyska ockupationen under andra världskriget, inbördeskriget 1946–1949 och militärjuntans skräckvälde under åren 1967–1974.

De destruktiva effekterna av dessa katastrofer har nästan inte alls berörts i den massmediala debatten om Greklands kris. Det är mycket egendomligt. För den vetgirige finns det ändå en vetenskaplig litteratur av hög klass, där välrenommerade historiker utreder krisens bakgrund. Den mest läsvärda är nog Mazowers Inside Hitler’s Greece. The Experience of Occupation 1941–1944 (1993). Andra viktiga böcker är Boatswains och Nicolsons Historisk guide till Grekland (2000) och Cloggs A Concise History of Greece (2002).

Men det finns också mycket trovärdiga böcker som berättat om den grekiska krisen på ett mer lättillgängligt sätt. Dit hör Theodor Kallifatides Det gångna är inte en dröm (2010), Arja Saijonmaas En ung naken kvinna – mötet med Mikis (2011) samt Aris Fioretis Den siste greken (2009) och Halva solen (2012). De framträder självklart inte med vetenskapliga pretentioner, men det hindrar inte att vad de skriver i stort sett ligger i linje med den professionella historieforskningen.

Alla dessa fyra böcker skildrar Greklands historia under 1900-talet ur ett biografiskt – ibland självbiografiskt – perspektiv, men på ytan kan de ändå te sig mycket olika.

Det gångna är inte en dröm är en roman som skildrar Kallifatides eget liv från barndomen på Peloponessos till uppväxten i Athen och de vuxna åren som exilförfattare i Sverige. Den fungerar också som en pedagogisk sammanfattning av det som han berättat om Grekland i sina tidigare böcker, främst i trilogin Bönder och herrar (1973), Plogen och svärdet (1975) och Den grymma freden (1977).

Självbiografiska drag finns också i En ung naken kvinna, men den som står i centrum här är inte Arja Saijonmaa själv utan den grekiska kompositören och politikern Mikis Theodorakis. Bokens fokus ligger på året 1972, då Saijonmaa turnerade över stora delar av världen tillsammans med Theodorakis och hans orkester. Men detta år bildar samtidigt utgångspunkten för tillbakablickar på Greklands historia, så som den speglas i Theodorakis dramatiska levnad.

Ett likartat stoff, fast gjutet i en helt annan form, finner vi i Fioretis Den siste greken och Halva solen. Den siste greken är en roman om Grekland men också om exilgrekernas liv i Sverige. I centrum står Jannis Georgiadis och hans vänner Kostas och Efi samt deras vän Manolis Florinos. Den sistnämnde är en poesiintresserad läkare som bör vara skildrad i nära anslutning till författarens egen far, Mikael Fioretis, (känd för att i samarbete med Tranströmer ha översatt de nygrekiska poeterna Odysseas Elytis och Jannis Ritsos till svenska).

Fioretis far återkommer i Halva solen som berättelsens huvudperson. Här berättas med omkastad kronologi historien om hans liv: Sverige och dessförinnan i ett krigshärjat Grekland som han under dunkla omständigheter lämnade vid unga år.

Trots alla olikheter har de fyra böckerna ett gemensamt ärende. De vill visa att mycket av problemen i dagens Grekland går tillbaka på förhållanden som orsakades av den tyska ockupationen under andra världskriget och av den roll som England och USA spelat under efterkrigstiden.

Men böckerna kan också ge oss hjälp att genomskåda en propagandalögn som vi ofta mött i populärkulturen: att det var England och USA som drev ut de nazistiska trupperna ur Grekland. Som framgår av Kallifatides och Saijonmaas böcker drevs tyskarna i stället ut av den vänsterinriktade motståndsrörelsen EAM/ELAS, som för övrigt gjorde storartade insatser för att rädda landets judar undan förintelsen.

Många  av landets bästa hjärnor har mördats, förtvinat i fångläger eller gått i landsflykt.

Motståndsmännen i ELAM/ELAS visade till en början stort tillmötesgående mot de brittiska trupperna, när britterna hösten 1944 landstigit i de redan befriade delarna av Grekland. Som Kallifatides berättar i Plogen och svärdet gick de med på att låta sig avväpnas, då de med förtroende väntade sig hjälp vid återuppbyggnaden av landet. De godtog också efter viss tvekan den probrittiska högerregering som som tillsattes av den engelske premiärministern Winston Churchill. Detta sveks dock!

När EAM/ELAS på uppmaning av Churchill, lämnat ifrån sig vapen, upptäckte motståndsmännen att britter och amerikanare inte kommit för att införa demokrati. Deras mål var istället att ta makten över Grekland. I detta syfte  förenade sig engelsmännen och den högerinriktade marionettregeringen med de inhemska fascister och rojalister som tidigare samarbetat med den nazistiska ockupationsmakten. Som Kallifatides berättar i Plogen och svärdet tog de allierade också i sin tjänst de så kallade “säkerhetsbataljoner” som tyskarna tidigare använt i kampen mot motståndsrörelsen. Dessa antidemokratiska grupper beväpnades av England och USA med de vapen som EAM/ELAS lämnat ifrån sig. På så sätt kunde de bli ett verktyg för de allierades systematiska förföljelser mot de avväpnade motståndsmännen och deras sympatisörer. Dessa förföljelser är ett huvudtema hos Kallifatides och Saijonmaa. Här finns skakande skildringar av de öden som drabbade motståndsmännen och deras anhängare.

Vid krigsslutet bytte de nazistiska medlöparna skepnad och återkom som “anglofiler”.  

De fyra böckerna skildrar också den upptrappning av förföljelserna som inleddes när USA 1946 inträdde i konflikten på Englands och den probrittiska marionettregeringens sida. Den ledde efter hand över i det så kallade “inbördeskriget”, då spillrorna av EAM/ELAS försökte samla sig till självförsvar. De dåligt beväpnade motståndsmännen gav upp 1949, men förföljelserna fortsatte i årtionden. Händelserna under inbördeskriget fungerar som gemensam fond för de fyra böckerna, men skuldbördan fördelas inte riktigt på samma sätt. I Saijonmaas bok läggs hela skulden för landets olyckor på den av England och USA styrda högerregeringen och på de fascistiska säkerhetsbataljoner som den använde sig av i kampen mot motståndsrörelsen.

Denna uppfattning delas i stort sett av Kallifatides. Det gäller inte minst inställningen till USA:s och Englands roll. Sålunda konstaterar han att högern aldrig hade kunnat segra i inbördeskriget utan hjälp från dessa stormakter. Han betonar också att högerns seger blev en början till många års lidanden för den besegrade vänstern. Att Kallifatides solidariserade sig med vänstern och motståndsrörelsen är uppenbart. Det framgår också klart att det var högerns förföljelser mot de besegrade som drev honom att lämna Grekland för att börja ett nytt liv i Sverige. Samtidigt gör han den oförsonliga terrorn mot vänstern något mindre svårbegriplig, när han påminner om att också motståndsrörelsen begick övergrepp.

Detta inslag i inbördeskriget betonas ännu starkare hos Fioretis som i sina två böcker ger en något mer komplicerad bild. En av de centrala episoderna i Den sista greken skildrar sålunda hur motståndsmän urskillningslöst mördar männen i Jannis Georgiadis by som hämnd för att de samarbetat med USA. Av Halva solen framgår att hans pappas släkt var splittrad mellan vänsterinriktade motståndsrörelsen och de högerinriktade anhängarna av kungamakten och den probrittiska regeringen.

Även om de tre författarna skiljer sig något år vad gäller synen på inbördeskriget 1946-1949, är de på andra punkter mycket samstämmiga. Sålunda ser de på likartat sätt på de katastrofala effekterna av USA:s fortsatta inblandning i Greklands angelägenheter. Detta gäller särskilt det som är den tragiska höjdpunkten i de fyra böckerna: skildringen av den USA-stödda militärjunta som efter en kupp 21 April 1967 kom att styra Grekland fram tills 1974. Juntans fall blev inte slutet för USA:s och extremhögerns makt över landet. Kuppens anhängare satt i många fall kvar vid makten. På senare år har USA:s inflytande visserligen minskat, men man kan ändå konstatera att det långvariga samarbetet med den grekiska extremhögern skapat trauma som ännu inte är läkt. Enligt Kallifatides  Plogen och svärdet blev minst 160 000 dödade i inbördeskriget; ytterligare ca 100 000 drevs i exil; många tusentals sattes i kopncentrationsläger, där de blev torterade och avrättade. De som undkom med livet i behåll fick – som Kallifatides pappa – yrkesförbud och lämnades utan möjlighet att försörja sig.

Detta trauma är en av huvudorsakerna till problemen i Grekland. Som framgår av de fyra böckerna ledde förföljelserna till att landet förlorade en stor del av sin mest kompetenta, idealistiska  och arbetsvilliga befolkning. Många av landets bästa hjärnor har mördats, förtvinat i fångläger eller gått i landsflykt.

Men förföljelserna möjliggjorde också inrättandet och befästandet av den oligarki, som är upphov till det mesta av korruptionen och vanstyret i dagens Grekland. Som Kallifatides påminner oss om i Bönder och herrar installerades denna oligarki under andra världskriget, då den fick makt och rikedom genom svartabörshandel och samarbete med de tyska och italienska ockupationsmakterna. Den gamla aristokratin ersattes nu av en ny överklass, som lyckats utnyttja sina kontakter med tyskarna och italienarna till att snabbt skaffa sig enorma förmögenheter.

Efter tyskarnas reträtt från Grekland 1944 kunde de dittills pro-nazistiska grupperna bevara sin position genom att först alliera sig med England och sedan med USA. Vid krigsslutet bytte de nazistiska medlöparna skepnad och återkom som “anglofiler”. De blev anhängare till “anglokratin”, det vill säga till de av engelsmännen styrda marionettregeringar som med hjälp av terror, lönnmord, valfusk, odemokratiska vallagar och fiffel med valkretsindelningen fick makten i Grekland efter kriget. När USA genom Trumandoktrinen tog över mycket av Englands roll, fick dessa kollaboratörer också tillgång till det amerikanska biståndet som till stor del hamnade i fickorna på svartabörshandlare och spekulanter.

Dessa kollaboratörer kom att bilda basen för den oligarki som är ansvarig för de mesta av missförhållandena i dagens Grekland. Den ligger inte bara bakom massiva förföljelser mot politiska motståndare, utan bär också huvuddelen av ansvaret för korruptionen, den ruinerande kapprustningen med Turkiet liksom inkompetensen inom statsförvaltningen och den extremt överdimensionerade militärapparaten.

Att oligarkin haft ett förödande inflytande på Greklands senare historia poängteras i Kallifatides och Fioretis berättelser. Här berättas om mutor, korruption, intriger, maktmissbruk, valfusk och förföljelser mot oliktänkande. Hos Fioretis är udden framförallt allt riktad mot militärjuntan. Redan inledningen till Den sista greken omtalas dagen för kuppen som “den svartaste fredagen i månaden aprils historia”, och i berättelsens fortsättning återkommer författaren gång på gång till kritiken av kuppmakarna och deras allierade i kungahuset och i USA:s underrättelsetjänst CIA. I Halva solen hävdar Fioretis att det var juntans diktatur som var orsaken till att hans far en gång för alla blev utlandsgrek. Men han pekar också på att mycket av missförhållandena dröjt sig kvar efter militärjuntans fall. Visserligen återger han faderns förhoppningar om att det socialdemokratiska PASOK-partiet ska kunna göra Grekland till en vuxen demokrati, där ansvar, omsorg och rättvisa inte förblir tomma ord, men han redovisar också faderns tvivel.

Denna välavvägda blandning av farhågor och förhoppningar gör Fioretis till en nyanserad bedömare av situationen i Grekland. Dessutom är Den sista greken och Halva solen mycket fint berättade historier med en subtil stilkopnst som lyfter texten långt över det mesta som produceras i dagens Sverige.

Men den mest gripande bilden av Grekland får vi ändå hos Kallifatides. Drivkraften bakom hans böcker är en stark,men hårt prövad kärlek till landet. Särskilt tydligt möter vi denna kärlek i skildringen av berättarens föräldrar som framstår som personifikationer av det bästa hos den vanliga greken: vänligheten, hederligheten och det heroiska tålamodet. Det är svårt att läsa dessa människoskildringar utan att få tårar i ögonen.

————————————————————————————————————————————

Jag, Kosmas Loumakis, som håller “Athenianvoice” öppet för svensk-, grek- och engelsk-talande publik har av samma anledning som både Fiorentis och Kallifatides vuxit upp i Sverige och av liknande anledningar blev min far utlandsgrek… Jag har skrivit en krönika kring min fars liv, kamp och hans beslut att stanna i Sverige och jag erbjuder även denna här, som ytterligare en “bitterljuv” krydda till de övriga fyra böckerna som omtalats ovan och som ett dokument som ytterligare bekräftar dessa böckers skildringar… I slutet av den krönikan kan man se dokumentärfilmer och reportage i ämnet…

“Christos” – Varför en grekisk sjöman från Pireus valde att bosätta sig i Karlshamn –

https://athenianvoice.wordpress.com/2012/08/11/christos/

 

About athenianvoice

Kosmas Loumakis - Sociological consultant, analyst, field operative and tactical field coordinator of national and regional social projects in Sweden. Was contracted for almost two decades by governmental bodies and NGO's, in governmental gang crime and extremism preventive efforts. Have produced a number of socio pedagogic action plans and developed methods, field tactics and strategies for gang crime and extremism preventive projects.

Posted on August 11, 2012, in Artiklar på Svenska, Hot. Bookmark the permalink. 7 Comments.

  1. Tyska ockupation då och nu !

  2. Tyska ockupation då och nu !

  3. Tyska ockupation då och nu !

  4. Tyska ockupation då och nu !

  5. Nazimördare av Grekiska folket

    Tysk site om kompensation till overlevare av
    masakret in Distomo , Grekland

    http://www.umbruch-bildarchiv.de/bildarchiv/ereignis/090602distomoenglisch.html

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: