Demokratins förfall


Född 1962 i Dresden. Debuterade 1995 med “33 Augenblicke des Glücks”. Genombrottet kom med “Simple storys” 1998 (på svenska med samma titel 2000). För “Handy”  tilldelades Schulze Deutsche Buchpreis 2007

——————————————————————————————————————————–

Vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Socialstaten förfaller. Blindhet för högerextremismen. Den tyske författaren Ingo Schulze skriver om hur vansinnet serveras som självklarheter.

Jag har inte skrivit en enda artikel de senaste åren för jag vet inte längre vad jag ska skriva. Allt är så uppenbart: avskaffandet av demokratin, den tilltagande sociala och ekonomiska uppdelningen i rika och fattiga, socialstatens förfall, privatiseringen och därmed förvandlingen av alla livets områden till marknad (utbildningen, sjukvården, kollektivtrafiken), blindheten för högerextremismen, medierna där man pratar oavbrutet för att slippa tala om de verkliga problemen, den öppna och dolda censuren (ibland som ett rakt nej, ibland under förevändningarna ”tittarsiffror” och ”format”) och, och, och …

De intellektuella tiger. Från universiteten hörs ingenting, här och där flammar något upp, sen sänker sig mörkret igen. Jag kan bara upprepa truismen: vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Och jag önskar att jag kunde nämna exempel på motsatsen.

Strax innan jul var jag med på ett arrangemang i Berlin med rubriken: Angreppet mot demokratin. Jag tackade ja till att vara med för jag ville göra något åt min känsla av isolering. När man dag efter dag får vansinnet serverat som självklarheter är det bara en tidsfråga innan man uppfattar sig själv som sjuk och abnorm. Jag har sammanfattat en del av det jag sa.

1 Det är en eufemism att tala om ett angrepp mot demokratin. Ett läge i vilket en minoritet av minoriteten tillåts, alltså har laglig rätt, att skada det offentliga för att berika sig själv, är redan postdemokratiskt. Skulden bär det offentliga självt, eftersom det inte värjer sig mot utplundringen, därför att det inte är i stånd att välja företrädare som skyddar dess egna intressen.

2 Varje dag får vi höra att regeringarna måste ”lugna marknaderna” och ”återvinna marknadernas förtroende”. Med marknader avses framför allt börserna och finansmarknaderna, alltså de aktörer som spekulerar i eget eller andras intresse för att nå maximal vinst. Är inte det samma personer som undandragit ofattbara miljardsummor från det offentliga? Och deras förtroende ska våra folkvalda kämpa för?

3 Vi är med rätta upprörda över Vladimir Putins begrepp ”styrd demokrati”. Varför behövde inte Angela Merkel avgå när hon hade talat om ”marknadsanpassad demokrati”?

4 Kapitalismen behöver ingen demokrati, bara stabila förhållanden. Att fungerande demokratiska strukturer snarare kan verka som motkraft och broms på kapitalismen, och också uppfattas så, blev tydligt genom reaktionerna när man först aviserade och sen blåste av folkomröstningen i Grekland.

5 Senast vid finanskrisen 2008 trodde jag att det allmänna skulle besitta så pass mycket självbevarelsedrift att det skyddar sig effektivt. Det var inte bara en missbedömning. Den förhoppningen har förvandlats till sin motsats.

6 Efter Östeuropas sammanbrott uppnådde några ideologiska föreställningar en sådan hegemoni att de uppfattades som självklarheter. Privatiseringen kan vara ett exempel. Privatisering uppfattades som något enbart positivt. Allt som inte privatiserades utan förblev offentligt och inte underkastades privata vinstintressen, ansågs ineffektivt och kundovänligt. Så uppstod en allmän stämning som förr eller senare måste leda fram till att det offentliga avväpnar sig självt.

7 En annan ideologisk föreställning som står i full blom är den om tillväxten: ”Utan tillväxt är allt förbi” slog vår förbundskansler fast redan för många år sen. Utan att tala om dessa ideologiska föreställningar kan man inte tala om eurokrisen.

8 Våra politiska företrädares språk är inte längre i stånd att fånga verkligheten (jag upplevde något liknande i DDR). Det är ett självrättfärdighetens språk som inte längre mäter sig mot eller tar intryck av alternativ. Politiken har förvandlats till ett redskap, till en blåsbälg för att elda på tillväxten. Medborgaren reduceras till kund. Samhällsidealet blir en playboy som konsumerar så mycket som möjligt så fort som möjligt.

9 De enkla frågorna ”Vem har nytta av det?”, ”Vem tjänar på det?” har blivit pinsamma. Den sociala och ekonomiska polariseringen i samhället har ägt rum under högljudda besvärjelser om att vi alla har samma intresse.

Det räcker med en promenad genom Berlin. I de finare kvarteren utgörs de få icke renoverade husen i regel av skolor, daghem, äldreboenden, förvaltningar, simhallar eller sjukhus. Idag lyder demagogin: vi har alla levt över våra förhållanden, alla är ju giriga.

10 Pengarna som den ene får, fattas för den andre. Pengarna som därigenom hopas hos de förmögna har inte, om man får tro statistiken, gått till investeringar utan till lukrativa affärer på finansmarknaden. I motsvarande grad avskaffas välfärdsprogram överallt i Europa för att bli till räddnings­paket åt banker som spekulerat bort sig.

11 En historia: det som en gång såldes in till oss som en motsättning mellan Öst- och Västtyskland framställs nu som en motsättning mellan länder. I mars besökte jag Porto i Portugal för att tala om en av mina böcker som hade översatts. En fråga från publiken gjorde att hela den vänligt intresserade stämningen slog om på ett ögonblick. Med ens var vi bara tyskar och portugiser som fientligt stirrade på varandra. Frågan var inte snygg – var det inte så att vi – och man menade mig, tysken – nu med hjälp av euron gjorde det som vi inte lyckades göra med våra stridsvagnar. Ingen ur publiken sa emot.

Och jag reagerade – vilket var illa nog – plötsligt som man hade hoppats, nämligen som tysk: det är ju ingen som har tvingats att köpa en Mercedes, sa jag förolämpat, och ni ska vara glada om ni får lån som är billigare än privatlånen. Jag formligen kände hur tidningspappret prasslade mellan mina läppar.

Under det oväsen som följde på min invändning, kom jag till sist till sans. Och när jag hade mikrofonen i handen stammade jag på min bristfälliga engelska fram att jag skulle ha reagerat lika idiotiskt som de, att vi alla gick i samma fälla när vi uppför oss precis som åskådare på en fotbollslandskamp. Som om det handlade om tyskar och portugiser och inte om de där uppe och de därnere, alltså om dem som i Portugal och i Tyskland har framkallat denna situation, tjänat på den och fortsätter att tjäna på den?

12 Demokrati skulle innebära att politiken genom skatter, lagar och kontroll grep in i de bestående ekonomiska strukturerna och tvingade aktörerna på marknaderna, framför allt på finansmarknaderna, in på en väg som är förenlig med det allmänna intresset. Det handlar om de enkla frågorna: ”Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati.

Jag stannar här även om jag gärna skulle berätta om annat. Om en professor som sa att han återigen ser världen så som han såg den som femtonåring; om en studie från en högskola i Zürich som har undersökt sammanflätningen mellan koncerner och kommit fram till talet 147, 147 koncerner som delat upp världen mellan sig, de femtio mäktigaste av dem är banker och försäkringsbolag (enda undantaget ett oljebolag); jag skulle gärna också berätta om att det kommer an på att ta sig själv på allvar igen och finna likasinnade, därför att man inte kan tala ett annat språk ensam. Och om att jag åter fick lust att öppna munnen.

Ingo Schulzekultur@gp.se

Översättning:

Svante Weyler

About athenianvoice

Kosmas Loumakis - Sociological consultant, analyst, field operative and tactical field coordinator of national and regional social projects in Sweden. Was contracted for almost two decades by governmental bodies and NGO's, in governmental gang crime and extremism preventive efforts. Have produced a number of socio pedagogic action plans and developed methods, field tactics and strategies for gang crime and extremism preventive projects.

Posted on August 5, 2012, in Artiklar på Svenska, Hot. Bookmark the permalink. 1 Comment.

  1. Rasisten och Grekhatare Richard Swartz för en antigrekiskkampanj på DN.

    Mobba inte de arbetslösa och svältande grekerna utan se till det som skapat krisen: en stelbent europeiskt europakt
    läs vidare :

    http://blogg.passagen.se/bwlogg-mediaosamhalle/entry/mobba_inte_de_arbetsl%C3%B6sa_och

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: