Om man verkligen vill lösa ungdomsvåldet och ungdomsbrottsligheten?


527187_10151193517457238_777400620_n

“I sanning, då det goda hungrar, söker det sin föda även i dunkla grottor, och när det törstar, dricker det till och med av skämt vatten…”

                                               ur Profeten av Khalil Gibran

___________________________________________________

av Kosmas Loumakis

”Vill man förhindra en översvämning i sitt hus så kan man antingen bygga högre och högre trösklar, eller så kan man kavla upp ärmarna och ge sig in och stänga av kranen.”

De pojkar som blir vuxna män som vi fruktar, blir det framför våra ögon… De stöps inte i skymundan i underjorden, i någon helvetisk plantskola för smådjävlar, för att sedan illvilligt sätta skräck i oss med sina gärningar. De finns hela tiden omkring oss och bredvid oss på gatorna, på bussen, i snabbköpet, i grannskapet och i våra barns skola.  De växer upp mitt ibland oss och därför är vi alla delaktiga i de faktorer som skapar dem… Personligen, har jag  sedan länge förstått, att om vi inte kan handskas med just den här problematiken på ett kraftfullt sätt, kan allt annat mycket väl snart bli överflödigt och irrelevant i vårt samhälle och i vår värld. Det krävs endast ett fåtal sådana pojkars förmörkade själar, för att sätta skräck i hela samhällen och faktiskt även världen i brand. Att hela de pojkar och unga män, som lider av själslig torka och kärlekslöshet, är utan tvekan en av de viktigaste fredsbevarande åtgärderna vi kan ägna oss åt; både på lokal och på global nivå.

Det är tyvärr alldeles för uppenbart att det idag fattas tillräckligt med kloka vuxna, som med en tilltro till människan och utifrån en egen själslig styrka, vågar se vad det egentligen rör sig om. Vuxna som förstår att bakom tuffa attityder, skrämmande yttre och extrema och brottsliga gärningar, finns det oftast ett misshandlat och förödmjukat barn. Denna förödmjukelse och denna misshandel behöver inte alltid vara fysisk. Känslomässig och psykisk misshandel har visat sig svårare att bekräfta genom de sedvanliga instanserna men den skapar oftast de störta själsliga “tomrummen” hos offren. Dessa misshandlade barn behöver i första hand stöd, uppriktig omtanke och kärlek, innan det ens kan komma på tal, att påverka dess beteende på något avgörande sätt. Det fattas idag vuxna som är kapabla att lägga undan sina fördomar, sitt fördömanden och sin ”du-skall-respektera-mig-bara-för-jag-är-vuxen-attityd” och istället ägna sig åt att skapa en uppriktig och djupare relation med dem som mest behöver det.

Den samlade erfarenheten visar att den rädsla en femtonåring skapar omkring sig, är ingenting annat än den rädsla han själv upplevt gång på gång. De gärningar han begår speglar först och främst ett själsligt ökenlandskap som mitt ibland oss växer sig större och större i hans inre, tills ingen kan undvika att ”se” honom. Han ser till att bli sedd, om vi alltför länge vänder honom ryggen… I ett kärlekslöst samhälle, i just dessa själsliga ökenlandskap föds mördaren, misshandlaren, torpeden, legoknekten, extremisten och terroristen. Ett samhälle som utger sig för att stå för sunda mänskliga värderingar, måste också kunna lösa denna enkla ekvation då det försöker behandla sina sjukdomar.

Dessa barns själsliga ökenlandskap börjar inte att åter blomma av hårdare lagar och hårdare straff, utan det enda som möjligtvis blommar av det, förutom hatet i den straffades hjärta, är samhällets uppenbara tillkortakommande och dess kollektiva sociala impotens. Man måste väl förmå se det som ett fatalt misslyckande från samhällets sida, varje gång en ung människa tillåts leva i fysiskt, själsligt och andligt lidande tills han eller hon med avskyvärda och våldsamma metoder, tvingar oss att se dem?

300 000 barn lever i Sverige idag med vuxna som på ett eller annat sätt tar ut sin vrede, aggression och frustration på dem och den siffran är mer än relevant för storstäderna och dess förorter av miljonprogramskaraktär. Ca 10 % av dessa söker sig så småningom till destruktiva miljöer. 4% av dem blir våldsamma och hotfulla och några växer upp och blir de som är kapabla att sätta skräck i hela samhällen med hjälp av sina nätverk.

De som förväntar sig att dessa barn skall kunna växa upp och bli ansvarskännande och kloka vuxna utan att vuxenvärlden behöver ta hänsyn till deras själsliga behov kan inte utan vidare längre anses förnuftiga. Tycker man att de skall tuktas genom hårdare straff, så avslöjar man bara en generande oförmåga att förstå de egentliga grundorsakerna till dessa sociala fenomen.

Straffade har dessa pojkar och flickor blivit sedan födelsen och de är vana vid vuxnas våld i en eller annan form. Vare sig det rör sig om fysiskt eller psykiskt våld eller om det rör sig om ett likgiltigt, hånfullt eller passivt bemötande. Om man skall vidta disciplinära åtgärder, måste man inse att de alltid måste gå hand i hand med genuin och uppriktig medmänsklighet och grunda sig på kärlek om de skall uppnå sitt syfte, annars ger de bara mer näring åt det de söker att förgöra.

En nödvändig och grundläggande förutsättning för att ett brottsförebyggande arbete ur ett helhetsperspektiv skall lyckas är att de humanistiska insatserna och tron på positiv förändring går före de materiella insatserna i den mentala inställningen hos de som tar på sig en sådan uppgift… Arbetet med att fysiskt förbättra boendemiljön genom ombyggnationer, renovering av trapphus, utökad belysning, sofistikerade larmsystem, övervakningskameror, ökad närvaro av närpoliser och patrullerande väktare, kan endast fungera brottspreventivt om det ses som ett komplement till en omfattande socialhumanistisk insats. I annat fall kommer man bara åt vissa symptom men aldrig sjukdomen. Man måste bestämma sig när man arbetar för en social upprustning om man vill ta tag i problemet från roten eller om man nöjer sig med att för stunden röja undan det omedelbara och synliga problemet.

Man måste alltså fråga sig uppriktigt: Vill jag i första hand ”snygga till” statistiken och de siffror som vittnar om ett socialt ostabilt samhälle, eller vill jag ärligt hjälpa människor ur isolering och utanförskap och ge dem möjligheten att kunna ta del i samhället på ett jämlikt och rättvist sätt? Vill man med andra ord bygga högre och högre trösklar eller vill man stänga av kranen?

Vill man ta tag i problemet från roten, finns det vissa förutsättningar man måste beakta och dessa bör stödja sig på en viss grundläggande förståelse för problemens innersta natur. För att påverka samhällskaraktären i en stadsdel eller kommundel som lider av gängkriminalitet, förstörelse och våld, krävs det ett ingående arbete med normer och attityder. Detta kan ske antingen utifrån ett rikt föreningsliv med uttalade sociala förtecken, eller utifrån ett ingående och långvarigt socialpedagogiskt arbete med de normgivande individerna och grupperna. Oftast behövs båda delarna i de utsatta områdena.

Absolut nödvändigt är att tillräckligt med förnuftiga vuxna kan bemöta dessa unga i en värderingsdialog och våga möta deras ofta extrema åsikter och yttringar. Vad dessa unga behöver allra mest, är vuxna omkring sig som kan skapa en atmosfär av ”rättvisa”, ”tolerans”, ”trygghet” ”uppriktighet” och ”kärlek”. Just dessa faktorer har nämligen visat sig vara avgörande för de barn och ungdomar som har klarat sig, trots likadana sociala förhållanden, som de som inte klarat sig. De unga som har möts av vuxna, som kunnat skapa och erbjuda dem denna atmosfär och ge dem en tillfällig fristat att pusta ut och hämta sig i, har också visat sig klara av att lyfta sig ur ett destruktivt liv.

En väldigt liten del av detta kan tillgodoses via de traditionella insatserna som skolan, fritidsförvaltningen och socialtjänsten står för, men för att ”verkligen nå” de som lider mest och högst ropar efter hjälp, krävs det något mer. Till det krävs det människor som brinner och som besitter en utvecklad intuition och en fördomsfri social insikt. Självsäkra, starka människor som arbetar utifrån ett eget rikt, aktivt och friskt känsloliv. Dessa människor måste också vara beredda att ta det etiska samtalet när det behövs och de måste själva ha tagit sig igenom sina egna livskamper ‘upprätt’. Dessutom måste dessa individer ha förmågan och redskapen till att kunna skaffa sig ”tillträde” till den sfär där man kan börja påverka och bryta ner destruktiva normer.

Tyvärr är det just dessa kvalitéer, som alltför ofta saknas inom konventionella instanser och det är en del av orsaken till att man så ofta misslyckas med föresatsen att handskas med sociala problem; åtminstone på ett långsiktigt och mänskligt sätt… De får aldrig det tillträde som krävs, för att på allvar kunna bryta trender, just därför att de är förvaltningar och myndigheter och därmed är låsta under en stelbent och oflexibel byråkrati. Naturligtvis finns det individer och grupper som besitter just dessa förmågor, men utrymmet för att kunna ”göra det som behövs, när det behövs”, finns av tradition inte inom dessa administrationer. En annan aspekt, som från statens och kommunernas sida, faktiskt t.o.m. ”banar vägen” för de destruktiva gruppernas framfart, är att den etablerade makten mycket sällan vill ta en levande dialog med problemet, d.v.s dem som står för de extrema åsikterna och de våldsamma handlingarna.

Det kan inte poängteras nog ofta, att en oerhört viktig faktor när inte tillräckligt med vanliga, vettiga vuxna med denna grundläggande förståelse finns, är hur folkrörelsernas, myndigheternas och förvaltningarnas egentliga sociala förståelse ser ut och hur pass öppet och uppriktigt diskussionerna förs kring dessa djupare orsaker i den politiska världen.

Missförstå inte nu mitt påstående! Tro inte att jag menar, att dessa inte har tillräckligt med kunskap! Den sociala förståelse jag här antyder att myndigheter och förvaltningar behöver mer av är inte den statistiska och intellektuella förståelsen. Den har de ofta mer än nog av!… Jag menar även den intuitivakänslomässiga och i själen grundade förståelsen inför de lidande och glömda barnens tillvaro. Statistik, vetenskapliga teorier, studier och föredrag kan ge oss en viss inblick i hårdfakta. De kan dock aldrig få oss att verkligen se sorgen och desperationen i en ung pojkes eller flickas ögon, som inte kan uttrycka sitt lidande med ord, eller ens förstår varför han eller hon måste lida. Inte heller kan den egentligen få oss att i våra hjärtan begripa vad den vrede grundar sig i, som på en sekund förvandlas till ytterligare en siffra i statistiken över dråp utförda av 15-åringar. Likaså, kan en opersonlig och rigid analys inte få oss att känna genuin smärta och sorg, över att alltför många 15-åringar väljer att ta sina liv. Det kan däremot de berättelser som barnen berättar med sina vilsna ögon, när vi väl hittat nycklarna och kan få tillträde till deras barrikaderade själar – Om vi bara orkar?

Om vi skall kunna i sanning förbättra dessa glömda barns tillvaro, krävs det att vi ser dem först och främst som unga människor och inte som studieobjekt, siffror i en statistisk undersökning, klienter, elever, patienter, intagna eller som en främmande mutantras som är väsensskild oss.

Det krävs att vi som starka och trygga vuxna erbjuder dem möjligheten att växa både intellektuellt, själsligt och andligt. Därför måste de som vill arbeta med dessa också ha en högre kompetens än bara den akademiska.

Fundamentala insikter

Jag vill gå så långt som att påstå att graden av medmänsklighet och kärlek som fundamentala drivkrafter i ett samhälle, också avgör dess kvalitet och grad av civilisering. Vi skall inte leva med villfarelsen att våld, missbruk, förstörelse, extremism och grov kriminalitet är oförklarliga ting som bara drabbar oss stackars människor utan anledning. Nej, vi skall betrakta dessa händelser som naturliga symptom, som drabbar samhällen när de lever på idéer som alltför våldsamt strider mot de grundläggande och mest fundamentala insikterna om livet.

Man kan inte lösa de problem som i själva verket springer ur en uttorkad och förbisedd själ, utan att också mycket omsorgsfullt närma sig kunskapen om de inre domänerna av den mänskliga naturen.

Varför inte, för en gångs skull testa att vid sidan om välordnade administrationer och utvecklade regelsystem, också lyssna till våra hjärtan, när vi vill komma åt ett samhälles missförhållanden. Varför inte söka svaren och kraften i det som egentligen inte kan beskrivas i ord, utan möjligen upplevas som nästakärlek, barmhärtighet, medmänsklighet och förlåtelse.

De administrationer som vill handskas med de unga lidande gärningsmännen och offren på ett värdigt och mänskligt sätt, bör sträva efter att låta dessa fundamentala insikter få plats att växa inom sina organisationer. De bör också anstränga sig, för att finna vägar till att omsätta dessa till praktiska åtgärder.

Det är ju trots allt kärlekslöshet dessa barn i första hand lider av! Alla lärare, socialsekreterare, fältassistenter, fritidsledare och närpoliser som arbetar med hjärtat, når också genuint fram till dem som mest behöver det. Dessa yrkesmänniskor borde ses som förebilder för hur respektive yrkesetik och praxis kan se ut och inte, som sker alltför ofta idag, ställas åt sidan eller t.o.m. motarbetas.

Man bör på fullt allvar inom dessa administrationer söka efter vuxna som visar en tydlig mogenhet, inom de etiska och moraliska principerna som krävs för att handskas med unga offer och gärningsmän. De som undvikit att rakryggat ta itu med sina egna kamper i livet genom undanflykter, bortförklaringar, passivitet, feghet, genvägar eller rena lögner, är inte mogna eller beredda att uppriktigt ta till sig några högre moraliska sanningar. De kan därför inte heller förväntas förstå förlåtandets, osjälviskhetens och medmänsklighetens egentliga betydelse. Sådana människor kommer tyvärr att bidra till stelheten och trögheten inom organisationen och därmed indirekt bidra till fler ungas undergång.

I framtiden så finns det anledning för statliga och kommunala förvaltningar och myndigheter, att försöka bli mänskligare om man vill försöka sig på uppgiften att på allvar handskas med mänskliga problem.

Slutligen måste det poängteras att möjligheten till att påverka unga offer och gärningsmän existerar bara om vi kan vara pålitliga och modiga vuxna som insett dessa fakta och förstått problemens egentliga natur. Den vuxna befolkningen måste veta vad man står för och hur man vill ha det i sin ”by” innan ungdomen kan ta efter och känna att vuxenvärlden är något värt att växa in i. Man behöver visa att man har både kraft nog att reagera och mod nog att skapa djupare relationer och dela med sig av sin vuxna visdom.

Ungdomen har aldrig accepterat och kommer aldrig att acceptera en feg och velig vuxenvärld, som inte kan leva upp till de värderingar den utger sig för att ha. Inte heller kommer någonsin arga och hatande ungdomar att ta till sig en moral som predikas i tal och skrift men uppenbart inte fungerar när de ser sig omkring i omvärlden. De kan bara ta efter vad vi gör och lära sig av hur vi i handling löser konflikter, hur vi i handling behandlar våra medmänniskor och hur vi i handling tar itu med våra problem.

Vill man få till stånd någon varaktig och betydande positiv förändring måste man behandla sjukdomen såväl som symptomen, alltså stoppa gärningarna men också det lidande, det utanförskap och de missförhållanden som föder dessa gärningar. Man måste våga möta kriminaliteten, våldet och extremismen i en öppen dialog. Dialog och samtal är ju trots allt, ett av det demokratiska samhällets främsta kännetecken. Men till det krävs det intellekt och hjärta i en frisk symbios.

Man måste framförallt förstå att de som är begår de värsta illdåden, d.v.s de som är vildast och gör det största upproret (oavsett metoderna), är de som skulle kunna vara de starkaste och mest positivt drivande krafterna, om vi förstod att vara kloka vuxna och ge dem en plattform att växa ur. Att de besitter kraft och styrka har de redan visat.

Frågan är: Kan vi som kloka vuxna använda denna kraft och styrka till samhällets och mänsklighetens bästa?

Kosmas Loumakis

Flisvos Consulting /Fryshuset

16-05-1996 – Publicerad första gången internt inom Fryshusets nätverk

22-04-2003 – Publicerad andra gången i Huddinge kommuns, stadsdelsförvaltning i Vårby Gård

 

 

Man vill bli älskad

i brist därpå beundrad

i brist därpå fruktad

i brist därpå avskydd och föraktad

Man vill inge människorna

någon slags känsla.

Själen ryser för tomrummet

och vill kontakt till

vad pris som helst.

ur dr Glas

Hjalmar Söderberg

About athenianvoice

Kosmas Loumakis - Sociological consultant, analyst, field operative and tactical field coordinator of national and regional social projects in Sweden. Was contracted for almost two decades by governmental bodies and NGO's, in governmental gang crime and extremism preventive efforts. Have produced a number of socio pedagogic action plans and developed methods, field tactics and strategies for gang crime and extremism preventive projects.

Posted on June 28, 2012, in Artiklar på Svenska and tagged , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. 1 Comment.

  1. Bra skrivet! Viktiga, I dag försummade synpunkter.
    De styrande uppmärksammar helt andra saker, inte detta!

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: