Theodor Kallifatides: Athen var en gång den gladaste staden i Europa. Jag hoppas att det kan bli så igen.


ATEN. I dag går landet där demokratin föddes till val igen. Författaren Theodor Kallifatides vandrar i en stad där belysningen släckts ned, affärerna stängt och allt fler har börjat tigga.

Det vackra, kraftfulla Boeing 727-planet är tvunget att gira långsamt och aktsamt mot Athens flygplats, som är omgiven av höga berg och kullar. Jag stavar stadens namn på det gamla viset trots att datorn protesterar. Den vill få mig att skriva Aten utan h och en sådan stad har aldrig funnits i Grekland. Det är samma ljud som i mitt namn Theodor, som vissa fundamentalister vill skriva Teodor och det känns som om de drar ner byxorna på mig.

Det är en modern flygplats. Den färdigställdes och invigdes år 2000. Den fick heta Eleutherios Venizelos, efter en av det moderna Greklands största politiska personligheter. Anekdotbildningen om dess tillkomst satte genast i gång. Staten var tvungen att expropriera privatägd mark. Mot ersättning, inte enbart per kvadratmeter utan också per olivträd. Under en natt fylldes markerna med nya olivträd i krukor. Markägarna fick sin ersättning.

Det är ett exempel på hur man trodde att statens affärer sköttes. Det var andras pengar. Det var EU-pengar och det kostade ingenting. Man skrattade gott åt detta, ojade sig en smula för anständighetens skull, men man var i grund och botten nöjd och berömde det klipska grekiska folket som alltid lyckades överlista överheten.
Nu har tiden kommit för att betala av de gamla skratten.

Nu vill bankerna ha tillbaka pengarna, som de en gång gjorde allt för att få låna ut. Grekerna vill inte och kan inte betala tillbaka det som de förr gjorde allt för att få låna.

Sådan är situationen i korthet.

Det är omöjligt att inte tänka på detta.

Det är en av mina många resor till det gamla hemlandet. Jag har rest hit av längtan eller av tvång. För att begrava min far, för att begrava min mor. Kanske en vacker dag reser jag hit för att begrava mig själv, vem vet.

Landet går till valurnorna i dag. I kväll kommer vi att få veta. Ska det bli en ny regering eller ska kaoset fortsätta? Och om kaoset fortsätter hur kommer det att sluta?

Jag orkar inte tänka på detta hela tiden så en del av flygresan har gått åt till att syssla med schackproblem. Jag har lyckats lösa några av dem. Vetskapen om att det finns en lösning är min största tillgång.

Finns det en sådan för Grekland som det är just nu?
Och hur är det just nu?

Jag vill gärna ta reda på det.

En annan resa för många år sedan vinkar till mig.

Det var den 25 juli 1974. Dagen innan hade den senaste diktaturen fallit. Överstarna gav upp. Jag flög till Athen så fort jag kunde utan att ens meddela min hustru. Planet var fullt. Vi sjöng partisansånger från inbördeskriget. Demokratin hade segrat och vi var på väg för att se landet födas på nytt. De flesta av oss hade inte varit där så länge diktaturen varade och den varade i hela sju år.

Den nya flygplatsen fanns ännu inte. Vi landade på den gamla som låg alldeles intill den amerikanska marinbasen. Anekdoterna på den tiden var annorlunda. Historier om juntans brutalitet, om hjältar och hjältinnor. En väninna förlorade sitt barn i fängelse. Allt detta till trots var vi lyckliga att komma tillbaka. Det första vi gjorde när vi kom ner på marken var att kyssa den. Landet skulle byggas upp igen. Vi skulle glömma det förflutna eller i varje fall försonas med det.

Det var en lycklig resa till ett land som just hade blivit fritt.

Men i juni 2012 går resan till ett land som står på randen av den stora katastrofen. Jag kysser inte marken när vi landar. En stämning tung som bly griper tag i mig.

Varför?

Det är så lite folk på flygplatsen. Och klockan är inte ens nio på kvällen. Alla växlingskontoren håller stängt utom ett. Belysningen är sparsam. Ingenting av tidigare resors kaos vid bagageutlämningen. Väskorna anländer prydligt som scouter på söndagsutflykt.

Förr hörde man alla tänkbara språk här. Nu är det några skandinaver och så grekerna.

Vi tittar misstänksamt på varandra. Är det här Athen? Är det här den rätta flygplatsen?

Hur lät den gamla schlagern? Röda rosor från Athen eller tusen rosor från Athen. Jag minns inte. Vad skulle man skicka i dag från Athen om man över huvud taget hade något att skicka?

Definitivt inte tusen och ännu mindre några röda rosor. Svarta skulle de vara, svarta som natten över bergen och kullarna och svart som mitt hjärta innanför västen.

Jag har landat.

Gudinnan Athenna som har givit staden dess namn tröttnade på att kråkorna kom med dåliga nyheter till henne. Så hon bytte färg på dem. Från vita blev de svarta, Ännu i dag är kråkorna svarta och nyheterna dåliga, Det börjar med taxiföraren. Här var det långa köer förr. Nu får jag en bil efter tre minuter. Jag hinner knappt tända min pipa och när jag beklagar mig viker han av huvudvägen, parkerar och säger att också han behöver ett bloss.

Radion spelar ”Euforia”.

Ett gammalt grekiskt ord. Det betyder att må väl, att ha det man behöver och lite till. Det är inte ett lyckorus, det är ett tillstånd av stillsamt och tryggt välstånd. Under de kommande dagarna kommer jag att höra Loreens gripande röst överallt och på dygnets alla timmar.

Euforia.

Från min ungdom minns jag en politisk redaktör som när han ville veta något om folkopinionen gick ner till tidningens vaktmästeri och pratade med den gamle vaktmästaren, som visst hade ett kristet namn, men vi glömde det med tiden. Han fick helt enkelt heta ”folkopinionen”.

Jag gör samma sak med taxiföraren och skäms.

”Hur är läget?”
”Det är skit.”

Min ”folkopinion” suger ilsket på cigarretten, det vill säga halva cigarretten. Han delar dem i två för att hålla kostnaden nere.

Hans historia liknar min med den skillnaden att han är invandrare i Grekland och jag i Sverige. Han är också grek, ursprungligen från Svarta havet, liksom min far. Hans familj hamnade i Ryssland 1922 när Kemal Atatûrk gjorde upp med minoriteterna i Turkiet. Att förneka detta är ett brott i Frankrike. Att erkänna detsamma är ett brott i Turkiet.

”Det är en konstig värld.”

Han vet vad han talar om. Han arbetar upp till tolv timmar varje dag. Taxin är inte hans. Ingenting är hans. Han hyr den minimala lägenheten där familjen bor. Sonen har emigrerat till Saudiarabien. Dottern är balettdansös, vacker som en fjäril, men hon har aldrig haft ett jobb på någon teater eller danskompani och absolut inte på operan i Athen.

För att få en anställning där måste man ha ”en stark tand”. Jag studsar till för jag har glömt det uttrycket. Det används knappt längre, men det lever vidare i invandrarkretsar. Språket kommer tillbaka i vågor. Grekiska emigranter som flyttar tillbaka till hemlandet kommer med sina språkliga ruiner. Amerikagreker, Australiengreker, Kazakstangreker, Bulgariengreker, Rumäniengreker och så vidare.

Uttrycket ”att ha en stark tand” betyder att känna någon med inflytande och han känner inte någon sådan och dottern kommer ingenstans.

Vad gör hon då?

Hon dansar några nätter i veckan på olika ”hundställen”. Det är den inofficiella termen för nattklubbar med bouzoukimusik.

Som de flesta repatrierade greker jag känner, ångrar han sig. Det var mycket bättre i Ryssland innan Jeltsin började dela ut landet till sina kumpaner. I det gamla Ryssland oroade han sig aldrig för barnens skolgång, för sina eller hustruns sjukdomar.

”Putin då?”
”Han är gudasänd.”

Det finns invändningar, men jag säger ingenting. Det är inte läge att hålla ett föredrag om demokratiska friheter och sådant. Han har suttit i denna taxibil sedan klockan fem på morgonen och nu är hon halvtio på kvällen. Det är över sexton timmar.

Han borde vara trött, men han kör som en biltjuv trots att han ser ut att vara minst lika gammal som jag, det vill säga en bit över de sjuttio. Det visar sig att han är nästan tjugo år yngre.

Det kostar på att leva i ett fritt land.

Vestibulen på hotellet är tom. Nattportieren och jag känner varandra efter alla mina vistelser här. De ger mig alltid samma rum. I baren sitter ett äldre par och dricker gratis juice som de hämtar själva från en automat. Någon servitör finns inte.

”De är arkeologer, snart är det bara arkeologer som kommer hit”, förklarar nattportieren. Arkeologiska museet ligger i närheten. Jag avundas dem. Det är mycket lättare att göra ett fynd under marken än att få ett jobb ovan marken.

Rummet är sju trappor upp. Resväskan lämnas oöppnad. Från terrassen en vidunderlig vy över min gamla stad. Den badar inte längre i ljus. Stora mörka fläckar överallt. Fast Akropolis är belyst. Jag andas ut. Vissa saker försvinner inte.

På morgonen är jag alldeles ensam i matsalen. Det får mig att tänka på en kväll på Nybro stadshotell. Jag gick ner till matsalen, som var enorm och alldeles tom, för att äta middag. Efter tio minuter uppenbarade sig hovmästaren med prästerlig uppsyn.

”Har ni reserverat bord?”, frågade han utan ett uns ironi.

Jag gick min väg och åt middag på Sibylla gatukök. Där fanns det i alla fall några människor.

Jag överväger att göra samma sak igen, när den vänliga ryska flickan som har hand om frukosten dyker upp. Vi ler mot varandra som de gamla bekanta vi är. Hennes leende är så varmt att jag försöker äta så mycket jag orkar. Jag orkar inte mycket.

”Den här sommaren är förlorad”, beklagar sig morgonportieren. Flera hotell slår igen och ännu fler små pensioner. Femtio procent har turismen gått ner med. Han är förtvivlad över alla skriverier i utländska tidningar om situationen i Grekland och i Athen i synnerhet. I själva verket är det gyllene tider för turisterna. Priserna har rasat ner på bred front. Hotellrum, biluthyrning, mat, dryck. Men turisterna kommer inte. De är rädda för att det inte ska finnas pengar i bankomaterna, de är rädda för att hamna mitt i kravallerna, de är rädda för att gå ut på kvällen.

”Det verkar som om Greklands största problem är grekerna.”

Det märks en viss ironisk övergivenhet hos den unge, mycket sympatiske mannen. Han har examen från en av de bästa hotellskolorna i Schweiz, talar flytande fem språk, är alltid välklädd, leende, förekommande. Turisternas frånvaro känns som en örfil.

”Är hotellet i farozonen?”
”Ja, men vi ska kämpa vidare.”

Det hoppas jag verkligen.

Min salig mor brukade säga: ”Vi är fattiga, men vi har vår värdighet.”

Hon skulle inte kunna se den där värdigheten längre.

På gatorna mängder med tiggare. En ung man störtar fram till mig med tårarna forsande nerför sina orakade kinder och försäkrar mig om att hans hustru just har fött ett välskapt barn – en pojke – och han skäms så mycket för att han inte har mat hemma och inga pengar för att köpa något.

Jag måste citera honom.

”Ursäkta mig, min gode herre, för att jag gråter, men jag kan inte låta bli. Min stackars hustru har ingenting att äta och hon måste amma. Jag begär inte mycket, bara en euro eller två. Jag är inte bedragare, jag är inte tjuv, jag söker jobb hela dagarna, men det finns inga jobb. En euro min herre eller två och gud må ge er hälsa och välstånd så länge ni lever.”

Det är så överraskande att jag plockar upp portmonnän. Då höjer han budet. Plötsligt är det fem euro det handlar om. ”Nåd, min gode herre”, säger han.
Och nu är det jag som skäms. Tänk om det är sant som han säger?

I morse läste jag i tidningen om en pensionär som tog livet av sig mitt på Syntagmatorget. På en lapp hade han skrivit att han valde att göra det eftersom han inte längre kunde försörja sig och han ville inte bli en börda för sina barn.

Min tillbedjare får en slant. Nästa man gråter inte. Han är mycket ung och sällsamt vacker. Han står på ett ben, det andra fattas, och spelar vidunderligt skickligt på ett dragspel. Han tittar rakt fram, rör sig inte ur fläcken, han stödjer stumpen av det amputerade benet på en krycka. Plötsligt får jag en känsla att han när som helst ska förvandlas och bli något annat, en björk eller en vinranka. Det enda sättet att hålla honom där han står är att ge något.

Slutligen är det kanske det som välgörenhet gör: den håller människorna på deras platser.

Än så länge andas jag normalt, men nästa möte ger mig våldsam hjärtklappning. En kvinna omkring de trettio halvligger på trottoaren på den mest trafikerade gatan i Athen. Ett spädbarn får bröstet. Ett annat litet barn ligger på kvinnans mage och sover med öppen mun.

Det är så ofattbart att jag blundar. Sedan skäms jag. Vem är jag att vända bort blicken från människans lidande? (Ja, ni har rätt. Formuleringen är inte min, den står Dostojevskij för.)

Det kan hända att det är en maffia som äger henne och barnen, att alltsammans är en bluff, men deras verklighet är inte en bluff. Hon ligger faktiskt där, barnet letar glupskt efter hennes bröst, det andra barnet orkar inte hålla sig vaken. Vem eller vad har tvingat på dem ett sådant liv?

Är det åtstramningspolitiken? Är det den unga kvinnans slarv? Landet Grekland är skyldigt en massa pengar, det är sant. Men dessa två små barn? Är de skyldiga de också?

De europeiska kraven på Grekland framstår plötsligt som absurda, groteska tortyrfantasier av sjuka hjärnor. Jag tror inte att fru Merkel vill ha det så här. Jag tror egentligen inte att någon vill ha det så här. Men så har det blivit.

Det är en konstig värld, hade taxiföraren sagt.

Världen är mer än så, tyvärr.

Vindarnas gud i mytologin heter Eolus. Han har givit namn åt en bred gågata som sträcker sig från Omonoiatorget till Akropolis. Här trängs små affärer med stora byggnader som den grekiska centralbanken utanför vilken man ser en skulptur som föreställer den grekiska valutan drachme. En skylt upplyser om att drachme är Europas äldsta valuta. Det må hända. Nu är den också lika död. Diametern på en drachme är lika med diametern på greppet på ett spjut. Drachme och spjut på grekiska kommer från samma verb: att hålla något i handen. Det är säkert att de gamla grekerna inte avsåg att likställa pengen med spjutet, men i dagens värld kan man döda såväl med det ena som med det andra.

På samma gata har man grävt fram en väg från antiken, som är i bättre skick än flera av landets mera moderna vägar.

Ska det här landet gå under?

Utmattad sätter jag mig på en uteservering. Runt omkring talar man politik. Det verkar inte råda någon enighet någonstans. Vänstern är splittrad. En del vill inte betala, vill inte förhandla, vill hoppa av euron och EU. Den delen gjorde väldigt bra ifrån sig i det senaste valet. Den mera moderata delen vill förhandla och stanna kvar inom euron och EU. Det gick inte så bra.

Det socialdemokratiska partiet PASOK var i regeringsställning när alltsammans började. Det tyngs dessutom av omfattande ekonomiska skandaler.

Det konservativa högerpartiet Ny Demokrati fick också stryk. Valets vinnare blev det radikala vänsterpartiet och det främlingsfientliga, nyfa­scistiska Gyllene gryning.
Så är det i oroliga tider. Man skjuter alltid på pianisten.

Nära mig pågår ett livligt samtal mellan unga människor. Jag kan inte låta bli att tjuvlyssna. En nyfascist är purken på Sverige. Vart tog alla blonda tjejer vägen? undrar han. Måste svenskarna skicka en arab till melodifestivalen? Fattar de ingenting?

Detta med anledning av att Loreens röst strömmar ut från radioaffärens högtalare.
En skönlockig tjej frågar med hög och klar röst om det finns någon som har en banan med sig.

Vad ska du göra med en banan?

”Stoppa den i munnen på den där apan, så han slutar säga dumheter.” Alla skrattar, inklusive apan.

Det finns en trotsig humor mitt i alltsammans. På en affär står det med röda bokstäver. ”Stor rea. Upprörda priser.”

Upprörda priser! Bara för det gick jag in och handlade något jag inte behövde.
Det är oroligt i staden. Det ryktas om att Gyllene gryning planerar en vild demonstration på eftermiddagen. Det brukar leda till våldsamheter. De unga poliserna svettas i sina kravall­uniformer. Men tiggarna låter sig inte störas. Den ena efter den andra kommer fram till en under förevändning att de säljer saker: pennor, näsdukar, kammar.

Det är en bekant syn. Efter inbördeskriget 1949 var det så. Verkligheten har tagit ett gigantiskt steg bakåt. Efter den tionde tiggaren hör jag inte längre vad de säger – jag viftar bort dem som flugor.

Medmänsklighet är en skör dygd.

Det finns flera myter som den internationella pressen gärna sprider om Grekland. Den vanligaste är att grekerna inte betalar skatt.

Jag äter middag hos min bror och han är minst sagt indignerad. Han är pensionerad grundskollärare, har betalat skatt hela sitt yrkesliv och alla hans kolleger har gjort det. Alla statsanställda och kommunalanställda och privatanställda betalar skatt. Det finns en kategori som inte gör det. Det är samma kategori som i resten av Europa.

Myt nummer två: grekerna går i pension i femtiofem års ålder. Det är inte sant. Grekerna går i pension efter trettiotre tjänsteår oavsett åldern. Detta för att göra det möjligt för ungdomen att komma in i arbetsmarknaden.

Min brorson har doktorerat i teoretisk fysik. Sin första fasta anställning som lärare vid ett gymnasium fick han efter att han hade fyllt fyrtio. Hans lön före nedskärningarna var tretton hundra euro, efter nedskärningarna åtta hundra och hyran är på sju hundra. När han går i pension är han sjuttiotre år gammal.

I Sverige måste man gå skallgång över hela landet för att finna en disputerad lärare. Och man finner definitivt inte en lärare med sådan lön.

Men myterna är starkare än verkligheten.

Det är sorgligt alltsammans för att om man börjar angripa varandra med mytologier kommer vi aldrig att finna någon lösning. Grekerna måste sluta betrakta varenda tysk som direkt arvtagare till Hitler. Grekerna måste acceptera att de har stora skulder och att de måste göra något åt det. Men de klarar inte av det utan hjälp.
På vägen tillbaka till hotellet lägger jag märke till alla affärer som har slagit igen.
När mörkret faller märker man det ännu tydligare. Där det förr var riklig belysning gapar nu svarta hål. Man blir en smula ängslig av det.

Fast Akropolis lyser alltjämt.

En mening av Aristoteles dyker upp som ett skepp i horisonten.

”Människan möter förutsedda faror med sitt förnuft, sina kunskaper och sin skicklighet. Oförutsedda faror möter hon med sin karaktär.”

Athen var en gång i tiden den gladaste staden i Europa.

Jag hoppas att det kan bli så igen.

I dag är det val. Vi får se hur grekerna röstar.
Nu är tiden inne för dem att visa sin karaktär.
Tiden är också inne för alla andra att göra detsamma.

Theodor Kallifatides

litteratur@dn.se

About athenianvoice

Kosmas Loumakis - Sociological consultant, analyst, field operative and tactical field coordinator of national and regional social projects in Sweden. Was contracted for almost two decades by governmental bodies and NGO's, in governmental gang crime and extremism preventive efforts. Have produced a number of socio pedagogic action plans and developed methods, field tactics and strategies for gang crime and extremism preventive projects.

Posted on June 18, 2012, in Artiklar på Svenska. Bookmark the permalink. Leave a comment.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: